Jag vill börja med att säga

 

Med detta inlägget så menar jag inte att jag vet hur man ska uppfostra ett barn, det gör jag inte.

Jag säger heller inte vad som är rätt eller fel sätt eller att detta gäller alla barn med diagnos.

Precis som alla barn med diagnos är olika, så passar inte detta alla, men man kan använda det på sitt eget sätt.

Jag skriver detta av egna erfarenheter.

Så, nu när det är avklarat så kan vi komma till saken:)

 

Ett utbrott, vi skriker, vi slåss, vi slår i dörrar, vi blir nästan okontaktbara.

Oftast så är det för att vi inte förstår vad som händer. Vi förstår inte oss själva helt och hållet vid en ung ålder och vi förstår inte heller våran omgivning. Vi förstår inte och då blir vi arga och vi förstår heller inte våra känslor.

Våran första och enda reaktion blir att reagera. Vi stannar inte upp och frågar vad personer menar.

 

Till föräldrar till småbarn med mycket utbrott skulle jag ge tipset att ta första bästa chansen att prata med barnet, ha tålamod och fråga varför barnet reagerade som hen gjorde. Hen kanske blev arg för att en person sa något, ja. Men varför, vad var det med det som var fel, varför tyckte hen att det var elakt? Ju lättare vi får för att använda våra ord, förklara varför vi blev arga, desto lättare får vi för att kontrollera oss.

Jag är en av dom som tycker att man ska få vara på det humöret man är på, när man är det, men för våran egna skull så är det skönt att kunna kontrollera våra känslor, just för att alla dessa kraftiga utbrott verkligen tar knäcken på oss.

 

Det är skillnad på vad vi vet och vad vi känner.

 

Jag hoppas att något av detta låter vettigt och inte blev för rörigt.

 

Önskar er alla en trevlig valborg och en skön långhelg:)