Vi som har diagnoser kan ju vara lite "svävande" ibland.

När jag pratar med en person så fokuserar jag allt vad jag kan för att lyssna, men samtidigt så

ser jag gardinen, muggen, tavlan, toffsen, spännet som ligger på golvet, hårstrået på linnet, en fläck på fönstret,

mönstret i tapeten, mönstret i bladen på växten, konturer på allt annat, samtidigt som jag hör fågeln utanför fönstret, eller regnat mot rutan.

 

Jag har en kompis som har ADD och A-typisk autism och när jag är med henne och jag pratar så säger hon ibland:

"Nu lyssnar jag inte på dig längre"

Det är så otroligt skönt och uppfriskande! Då vet jag att det jag säger är onödigt eftersom hon inte lyssnar och jag vet att hon inte sitter där och undrar vad fan jag håller på med.

 

Men skulle man vara så hövlig och ärlig ute i "riktiga livet" så skulle man uppfattas som ouppfostrad och oartig.

Men egentligen så är det ju det bästa "vi" kan göra. Då blir det inga missförstånd senare när personen under "bryr du dig inte alls om vad jag säger". Skulle jag säga att nu lyssnar inte jag längre.

Okej, då tar vi en liten paus och förklarar sen så kort som möjligt vad det är som gäller.

Det skulle underlätta så mycket speciellt för oss som har diagnoser, men tyvärr så är det vi som ska lära oss er, och inte ni som ska lära er oss.

 

Kunde vi ändra på detta så skulle personer med diagnoser kunna klara sig mycket bättre.