Mitt namn är Evelina Qvist och jag föddes 24 april och på torsdag blir jag 23 år.

 

I 19 år levde jag utan vetskap om mina diagnoser.

Jag levde i ett krig.

Ett krig där depressioner, ångest, panik, panikångestattacker, självmordstankar, paranoia, mardrömmar, sömnlöshet, rädsla för att sova avlöste varandra konstant.

I 4 år har jag levt med vetskap om mina diagnoser.

Idag mår jag bättre i mig själv än vad jag någonsin har gjort.

 

"Varför pratar du om dina diagnoser, varför håller du det inte bara inne?"

Är  nog något som många av oss bokstavsbarn har fått höra.

 

Vi behöver vara öppna med det, hjälpa varandra. Om vi pratar om det och gör diagnoser mer kända så kan vi hjälpa den personen som sitter hemma och lider utan att riktigt veta varför, vi kan hjälpa den som mår dåligt pga sina diagnoser.

Våra föräldrar behöver stöd, våra syskon behöver stöd, våra nära och kära behöver stöd.

Vi behöver alla stöd, tröst och likasinnade.

Tänk om det aldrig hade pratats om cancer och HIV, hur hade världen sett ut då?

 

Jag vill bidra till att göra världen bättre på det sättet jag kan. Jag kanske kan bidra med något som kan ändra hur psykvården ser ut för mina barn, mina barnbarn.

Hur acceptansen ser ut, vad dom får möta i deras liv.

 

Om någon har en synlig bestående skada så har människor förståelse för det.

Men vi, oss som det inte syns på, den förståelsen som behövs för oss, den finns inte alltid där.