Igår beslutade jag mig för att skriva om min tröja, dess betydelse och lite om min historia.

Räknade med att jag skulle få en reaktion, men absolut inte den reaktionen jag fick!

 

Tidigt under min resa med utredning och allt vad det innebar så fick jag ofta höra att folk tyckte det var fel och jobbigt att läsa vad jag skrev. Att jag skulle hålla det för mig själv, vara tyst och vara "normal".

 

Men varför frågade jag mig själv. Jag är inte "normal". Ju snabbare jag insåg det, desto lättare blev det för mig att hantera allt som hände. Och till er som tycker det är fel att skriva om det, som tycker jag är "störd" för att jag har mina diagnoser...

 

Det rör mig inte i ryggen, färgen grått berör mig mer än att ni tycker så.

Det finns folk som har pratat med mig förr, flera gånger. Men sen fått reda på att jag har mina diagnoser och då hör jag aldrig mer något ifrån dom.

Men jag vet att det är diagnoserna dom inte gillar, det har inget med mig att göra.

Så varför ska jag bli ledsen över det?

Det är dom jag tycker synd om, deras okunskap och deras rädsla.

 

Så jag vill säga tack till alla er som läste det, kommenterade det eller gillade det. Det känns otroligt bra och att ta beslutet att berätta stärkte mig mycket, och allas reaktioner stärkte mig ännu mer.

 

Tack!