Nu kommer jag vara ärlig, för nu är jag trött.

Jag är väldigt trött.

 

ADHD, A-typisk autism, social fobi...

 

Detta är dom diagnoserna jag fick för ca 3 år sen.

2 år tog det mig att få veta mina diagnoser.

2 år av mardrömmar, rädsla för att sova, sömnbrist, panikångestanfall, depressioner, framgångar, motgångar, självmordstankar, konstant rädsla för att dom jag älskar skulle dö, posttraumatisk stress

 

Mitt liv var ett helvete, min själ var sönderkrossad.

Jag söp, jag ljög, jag snattade, jag grät tills jag svimmade, tills jag spydde.

Jag ville inte leva, jag ville inte finnas.

 

I 5 år har jag slitit och jag har lyckats bygga upp ett liv.

Jag är lycklig, jag sover, jag drömmer inte, jag har inte haft något panikångestanfall på flera år. Jag super inte, jag lever ett lugnt och rätt så harmoniskt liv som jag älskar och är jätte nöjd med.

Jag har byggt upp detta från botten, från ingenting.

 

Förr klarade jag av 30 minuter bland folk innan jag fick panik.

Jag var tvungen att hålla i mamma när vi var inne på vilken affär som helst, till och med Pressbryån.

När jag var nästan 21 kunde jag ringa min läkare själv.

Efter knappt en timme på Överby så var jag så trött att jag somnade direkt i bilen och fick sova en till stund hemma.

 

Jag är så helvetes jävla stolt över mig själv, ni kan inte ens föreställa er!

 

Så till saken, min tröja.

Jag har en tröja som det står "STOLT BOKSTAVSBARN" på ryggen.

Varför jag använder den? För att jag är så grymt stolt över mig själv. Jag är stolt över mina diagnoser, dom är en del av mig, en del av min personlighet. Att dölja mina diagnoser, att inte vara öppna med dom, är, för mig, som att förneka för mig själv vad jag har lyckats med, vad jag har tagit mig igenom.

Det är som att förneka mig själv, som att inte vara allt det jag är.

Och det vägrar jag!

Jag vägrar att förneka mig själv, att förminska mig själv, att inte vara den jag är.

Som 10åring trodde jag aldrig att jag skulle bli 15, som 15åring visste jag att jag skulle dö ung.

Jag vägrar att blunda, jag vägrar att dölja.

 

Att jag bär min tröja kan öppna ögonen för andra som sitter i samma situation som jag en gång satt i. Och om jag bara kan öppna ögonen på en person, hjälpa en person, så är det värt det.

 

Min tröja är så mycket mer än bara en tröja för mig. Den symboliserar min fight, mitt krig. Precis som en soldat har sin kostym och sina märken, så har jag min tröja.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   DÅ