Just nu håller jag på att svara på inledande frågor för en intervju för en bok.

En bok som ska handla om diagnoser, om oss som har dom.

En bok som förhoppningsvis alla någon gång kommer att läsa och få mer förståelse.

Barn, innan dom får fördomar.

Ungdomar, som redan har fördomar.

Personer som jobbar med det.

Föräldrar till barn som har diagnoser.

Syskon till någon som har diagnoser.

En vän till någon som har diagnoser.

En ung person som känner att det är något som inte stämmer.

Någon som har diagnoser och behöver veta att det blir bättre.

 

 

Samma stund som jag fick höra: "Det behövs nog en utredning på dig."

Då slog det mig... Det är ju självklart, det är så det är.

Redan innan jag fick mina diagnoser så visste jag att det var något jag ville syssla med i framtiden.

Upplysa diagnoserna, få folk att förstå vad det handlar om.

Prata på skolor, kanske kunna rädda något från att gå igenom det helvetet jag gick igenom.

Även om det så bara är en jag hjälper, så har jag gjort något.

Jag föddes med mina diagnoser, jag har alltid haft dom.

Men när jag var 15 så blev allt så mycket värre.

Tonåring, grupptryck, man försöker hitta sig själv, hormoner och sen dog min morbror och jag levde i en tornado som slet mig i stycken.

Kan jag hjälpa ett enda barn, så har jag använt mitt liv till något gott.

 

Min dröm är att kunna låta andra lyckas med sin dröm.